På fredag ska vi redovisa ett arbete som vi gjort åt Forum för levande historia. De jobbar just nu med Åskådarrollen. De vill upplysa Sverige om att åskådarna, i en situation där det finns en förövare och ett offer, spelar en roll. I en sådan situation ger de förövaren ett tyst medgivande samtidigt som de förstärker offrets utsatthet. Hitintills har projektet bara riktat sig till skolelever och lärare. Vår uppgift är att hitta en ny målgrupp som de kan kommunicera till.
Mitt uppe i detta arbete hörde jag idag på TV4-nyheterna om en taxichaufför i Linköping som idag stod inför rätta för att ha gripit in i en situation när två killar trakasserade en ensam tjej. I alla fall uppfattade han situationen så. Några dagar efter ingripandet ringde polisen till taxichauffören och sa att han var polisanmäld för ofredande av en av killarna.
Taxichaffisen valde att gå ifrån åskådarrollen. Allt för många hade varit rädda för att ha missuppfattat situationen och därför valt att inte ingripa. Åskådarrollen är tänkvärd men det är svårt att säga att man alltid ska ingripa. Men vad ger det för signaler om samhället straffar dem som faktiskt vågar ingripa?..
Idag börjar slutspurten. Nu är jag tillbaka i skolan efter praktiken och det mesta kommer nu att kretsa kring att få ett jobb efter examen. Eller att kunna betala hyran i sommar… Ett jobb inom kommunikation och PR ska det vara. Viljan har verkligen ALDRIG varit större.
”Mardrömmen är att ha 240 högskolepoäng, en halv miljon i studieskulder och upptäcka att proppen gått ur just den arbetsmarknaden. Å andra sidan – trettiofem år bakom kassan, står man ut med det? Vill man verkligen dras ner i telemarketingträsket?Och pengarna, tänk om de inte räcker, tänk om man fastnar i ett föräldraberoende likt det tidiga 1900-talets gammpojkar, de som gick kvar på gården livet ut och harvade. Bli mambo och bo hemma till trettiplus, som britter och italienare – vilken mardröm. Och pension, hur ska man någonsin få ihop till den?.”
Jotack. Mitt i prick!
