När jag var liten lekte jag mycket i Kåseberga, som inte ligger så långt från den åker där jag själv bodde.  Min dröm var att flytta till Kåseberga eftersom det var så lätt att cykla där. Där fanns nämligen asfalterade vägar och roliga kringellikrokvägar upp och ner i hela byn. Runt mitt hus fanns bara grusvägar.

På min gård fanns det tre platser som var cementbelagda. Där cyklade jag runt runt runt så jag blev alldeles snurrig eftersom dessa platser inte var större än högst 15 kvadratmeter. Då lekte jag oftast att jag var världsmästare i cykling. Det gick för övrigt nästan alla mina lekar ut på när jag var liten. Att jag var världsmästare alltså. Oavsett om det handlade om ballongtennis med flugsmällare eller att nå upp med fötterna till mitt snedtak ovanför sängen var jag alltid bäst. Och så fick jag göra intervjuer i TV. Precis som på riktigt.

Igår gjorde jag min cyklingsdebut i Stockholms stad. Det var stort. Jag vägrar nämligen att köra bil i Stockholm eftersom det är så många skyltar, bilar och filer. Jag vågar ju knappt ens gå, eftersom jag kan bli rånad och överfallen.

Cykeln min, behövde tvättas av och pumpas. Sedan var det bara att köra iväg. Först cyklade jag runt kvarteret två gånger och kände mig som fem igen. Precis som när jag cyklade runt, runt på asfaltsplättarna hemma på gården.

Sedan kom Carina och hämtade mig. Min kompis Carina hade nämligen lovat att köra förbi och hämta upp mig så jag slapp cykla till Slussen alldeles själv och möta henne där. Carina gjorde en snabb instruktion över hur man cyklar i trafik och sedan trampade vi loss. Fort gick det. Och lätt var det. Asfalt! Roligt var det! Stockholm och jag. Ganska snabbt kom vi till Djurgården. Vackra Djurgården. Jag såg delar av Djurgården som jag inte visste fanns. Det var helt underbart. Vi avslutade vår tur med glass med hembakta rån i Gamla stan och sedan fick jag cykla Götgatan själv hem. Nu ska jag cykla jämt och ständigt. Stockholm är en fantastisk cykelstad. Nästan som Kåseberga.

Fick syn på den här lilla notisen idag i Dagens Media. Har alltid tyckt lite synd om Göran och Ken efter att Lasse Kronér lämnade Triple & Touch. De har sett så övergivna ut när de stått och spexat med färgglada hattar och instrument i På Spåret. Varför lämnade Lasse er, har jag undrat. Man undrar liksom hur det går för dem. Och nu får de inte ens vara med i På Spåret. Hur ska det gå!

Det här kanske blir mitt mest korkade inlägg hittils. Jag tycker nämligen att jag är en ganska uppdaterad människa.. Men det är först den senaste tiden som jag känner igen ansiktet på Carl-Henrik Swanberg. Klart att namnet är känt. Det går ju bra för Ericsson nu.. Det pratas om honom i alla möjliga sammanhang och ”hans kommunikativa ledarstil”. Men hans ansikte kan knappast vara överexponerat. Eller?

Artikeln handlar om att e-posten är på väg att dö ut. Självklart utvecklas våra kommunikationskanaler med tiden. Men jag tror inte på en dödförklaring på många år. Är jag konservativ då?

Det är väl en demokratisk rättighet.

CSR, Corporate Social Responsibility, handlar om företagets roll i samhället- hur de tar ansvar för världen. Kraven på att företagen ska engagera sig i samhället ökar. Till exempel ställsa de krav på att företag har pejl på miljöfrågor och arbetsförhållanden i asiatiska fabriker. Kraven ökar också på att redovisa hur man jobbar med det och visa det i hållbarhetsredovisningar. 

Det har tagit ett tag för mig att lära mig vad CSR står för. Nu fattar jag lite mer av innebörden. Kommunikation kommer i framtiden att handla mindre om att smycka och göra roligt, och mer om att redovisa och dokumentera vilket ansvar företaget tar för samhället. I alla fall om man ska tro Lars Olle. 

Mitt uppe i detta arbete hörde jag idag på TV4-nyheterna om en taxichaufför i Linköping som idag stod inför rätta för att ha gripit in i en situation när två killar trakasserade en ensam tjej. I alla fall uppfattade han situationen så. Några dagar efter ingripandet ringde polisen till taxichauffören och sa att han var polisanmäld för ofredande av en av killarna.

Taxichaffisen valde att gå ifrån åskådarrollen. Allt för många hade varit rädda för att ha missuppfattat situationen och därför valt att inte ingripa. Åskådarrollen är tänkvärd men det är svårt att säga att man alltid ska ingripa. Men vad ger det för signaler om samhället straffar dem som faktiskt vågar ingripa?..